För två år sedan gick jag i gymnasiet. Jag lade ner all min tid i skolan och på träningen, dvs gymnastiken. Jag kan komma på mig själv att sakna den tiden. Att varje dag ta sig till skolan, träffa sina vänner och lära sig en massa nyttigt (även en hel del onödigt), för att sedan på kvällen utöva den bästa sport på denna jord och umgås med ännu fler vänner. Det var tufft att hinna med, det ska jag inte glömma. Jag minns hur en dag kunde se ut... Skola från åtta till halv fem, hem en timme, åka till Malmö för att träna 3,5 timmar, komma hem vid elva på kvällen och då sitta uppe och plugga till klockan två på natten. Nu så här i efterhand kan jag inte förstå hur jag pallade med det. Och med facit i hand blev det för mycket till slut. Det var i april förra året. Studenten började närma sig och jag var i full gång med att ta mitt körkort. Att åka in till Malmö 4 kvällar i veckan blev helt enkelt för mycket. Jag var stressad och mådde inte helt bra. Att berätta för mina tränare och lagkamrater att jag bestämt mig för att sluta var något av det jobbigaste jag gjort i mitt liv. Herregud vad jag grät... Och jag var nedstämd och väldigt känslig i flera dagar efteråt. Det kan jag fortfarande bli när jag tänker efter hur mycket gymnastiken har betytt för mig och mitt liv. Utan den hade jag inte varit den person jag är idag (cheesy), och jag har lärt mig fruktansvärt mycket under de 14 år jag var gymnast.
Oj vad detta inlägget spårade... Egentligen hade jag bara tänkt berätta hur annorlunda mitt liv var för två år sedan jämfört med hur det ser ut idag. Men jag antar att jag helt enkelt bara behövde få ur mig lite tankar. Och bilderna förresten... De är alltså från denna tiden för två år sedan. Höstlovet som spenderades i Dubai. Gud vad jag saknar det landet, eller ja emirat.
